Definition and meaning of absint

Från Wikipedia

Absint är en osötad, alkoholstark spritdryck med en speciell svagt gulgrönaktig nyans, som främst användes som aperitif och som hade sin storhetstid i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Det finns också en helt klar, ofärgad variant.Dryckens nutida popularitet har följt i kölvattnet på den nu några år gamla vurmen för sekelskiftet 1900. Filmer som Moulin Rouge! och From Hell från 2001 har gjort att efterfrågan på absint stigit enormt de senaste åren runt om i världen, även om det redan kunde märkas på 1990-talet med dess identifikation med och romantisering av fin-de-siècle.

Innehåll

Ursprungligen fanns det två typer av absint: den äkta schweiziska absinten (som var mer alkoholstark) och den vanliga absinten. Alkohol och malörtsolja ingick som standard i dessa och alla andra former av absint. Utöver detta varierade innehållet kraftigt i olika absinter från olika regioner. Absinten innehöll ofta mellan nio och femton olika örter, bland annat stjärnanis, anis, fänkål, isop, koriander, lakritsrot och mynta, men malört (vars latinska namn är just Artemisia absinthium) är den viktigaste.^[1] Malörtsoljan tillsammans med stjärnanisen är det smakämne som ger absinten sin karaktäristiska smak. Malört innehåller ämnet tujon. För att tujonet skall dras ut ur malörten krävs dock att den läggs i finsprit (läkarsprit), vilket traditionellt sker vid absinttillverkning. Om malörten ligger i vanlig 40 % sprit, som vid tillverkling av t.ex. Bäska droppar eller annat malörtsbrännvin bildas en essens med helt annan smak och färg.^[2] Den klassiska gröna färgen fick absinten ursprungligen från klorofyllet ifrån färska örter som romersk malört (som är avsevärt mindre bitter än den vanliga malörten) , isop, citronmeliss men även ifrån pepparmynta, som urlakades en kortare tid i det första absintdestillatet. Mot slutet av absintens storhetstid såldes det också "förfalskad" absint vars färg kom av exempelvis kopparsalt, antimon, gurkmeja, gulrot, indigo, vejde eller karamellfärg. ^[1]

En vanlig absint består av 68% etanol, 0,33% malörtsolja, 2,52% smakgivande eteriska oljor från olika örter, 1,55% socker, en liten del klorofyllrester och resten vatten.^[1]

Förteckning över örter som ingått i absint^[1]

• Malört (Artemisia absinthium) - torkade växtdelar
• Romersk malört (Artemisia pontica) - torkade växtdelar
• Anis (Pimpinella anisum) - frö
• Fänkål (Foeniculum vulgare) - frukt
• Koriander (Coriandrum sativum) - frukt
• Kvanne (Angelica archangelica) - frö
• Isop (Hyssopus officinalis) - torkade blommor
• Citronmeliss (Melissa officinalis) - torkade blad
• Spansk humle (Origanum dictamnus) - torkade blad
• Pepparmynta (Mentha piperita) - torkade blad
• Kalmus (Acorus calamus) - rot
• Stjärnanis (Illicium verum) - frukt
• Ärenpris (Veronica officinalis) - torkade blad
• En (Juniperus communis) - bär
• Muskot (Mystica fragrans) - frö
• Kanel (Cinnamomum zeylanicum) - bark
• Moses brinnande buske (Dictamus albus) - rot
• Alruna (Mandragora officinarum) - rot
• Spenat släkte:Spinacia - färska blad
• Persilja (Petroselinum sativum) - färska blad
• Lakrits (Glycyrrhiza glabra) - torkad saft av rot
• Nässlor släkte:Urtica - färska blad
• Stjärnanis, frökapslar

Färg

Det finns förespråkare bland destillerier, främst från den schweiziska regionen, som påpekar att det inte finns någon anledning för absint att vara grön, mer än att det är en tradition att färga den. De menar att ingen av de växter som används till absint färgar drycken grön utan att det alltid är externa färgämnen. De klara absintsorterna blir dock precis som annan absint mjölkfärgad då man tillsätter vattnet.

Namn

Ordet absint kommer av latinets absinthium som i sin tur härstammar från grekiskans apsinthion vilket betyder malört. I antikens grekland var "absint" den allmänna beteckningen på alla drycker smaksatta med anisfrö och malört.^[1]Det engelska ordet för malört är wormwood som härstammar från det gammalengelska ordet wermud vilket har sin tyska motsvarighet i wermut som fått ge namn åt det beska starkvinet vermut och vermouth.^[1]

Historia

Malörten har en kulturhistoria som tar sin början i området mellan Eufrat och Tigris i nuvarande Irak 3500 år före Kristi födelse och den har använts i alkoholhaltiga drycker åtminstone sedan antiken. Den absint som här behandlas var från början en schweizisk läkedryck. Receptet på den mest populära ”medicinen” såldes 1787 till Henri-Louis Pernod. Denne Pernod började sedan att producera absint i kommersiellt syfte och blev snabbt den förste och störste absintproducenten. Det första allvarliga absintrycket kom på 1840-talet då franska soldater ordinerades absint som förebyggande medel mot feber under kriget i Algeriet. Soldaterna tog de trevliga erfarenheterna av "medicinen" med sig hem och bidrog till att beställningarna ökade runt om i Frankrike. Drycken blev först populär hos överklassen, men angrepp av vinlus i de franska vingårdarna minskade produktionen av vin och absinten blev dess ersättare. Ju längre in på 1800-talet vi kommer, desto mer populär blev drycken i estetiska och intellektuella kretsar. Listan på kända konstnärer och författare som på olika sätt inspirerats av absint är lång: Strindberg, Munch och Picasso kan nämnas som exempel. Listan på 1800-talspoeter som brukade drycken är om möjligt ännu längre, med Frankrike som ledande land, med Baudelaire, Rimbaud och Verlaine i täten. På 1900-talet blev drycken efter hand, på grunder som skall förklaras nedan, bannlyst i många länder. Ett känt ”offer” för detta var Hemingway, som fick specialbeställa lådor med absint från de få "oaser" som fortfarande fanns kvar i Europa (i detta fall Spanien).

Efter absintens växande popularitet runt år 1900 blev spritdrycken ett alltför stort problem runt om i främst Europa. Drycken var inte längre enbart populär bland konstnärer och de högre samhällsskikten; den hade anammats av större delen av befolkningen, och supandet i allmänhet var uppe i ohyggliga kvantiteter (för övrigt jämförbara med dagens siffror). Det såldes mer absint än öl, och efterfrågan blev så stor att ett glas absint inte kostade mer än ett glas vin. Den största tillverkaren, Pernod Fils, tillverkade över 30 000 liter absint om dagen, och var absolut inte ensam tillverkare. Nykterhetsrörelsen, som var en stark och växande kraft i Europa under sekelskiftet, attackerade med kraft alkohol i allmänhet och absint i synnerhet (som med en oerhörd popularitet och en alkoholprocent på runt 70 var en tydlig och frestande måltavla). ”Absintmordet” i Schweiz 1905, där en man mördat hela sin familj för att sedan skylla på att han druckit absint, togs också upp i den allmänna debatten (att mördaren, Monsieur Lanfray, även druckit åtskilliga flaskor vin samt avgjort stora mängder brandy vid samma tidpunkt togs inte i beaktande). Absint förbjöds således i Schweiz 1907. Att van Gogh, som för övrigt kallade absint för sin gröna musa, skar av sig sitt eget öra efter att ha druckit absint gynnande inte "den gröna fens" rykte, som dessutom i nykterhetskretsar började få namnet ”den gröna demonen”. Alla de biverkningar som absint sades ge, som bl.a. epilepsi, hallucinationer, demens och hjärnskador, vet vi idag är till stor del typiska för vanlig alkoholförgiftning och delirium tremens. Bieffekterna skylldes dock specifikt på absinten. De konstnärskretsar som brukade mycket absint hade dock ofta även problem med syfilis och droger, bl a opium, vilket kan ha bidragit till ryktena om ”absintgalenskapen”.

Vid första världskrigets start var absint förbjudet i USA samt i de flesta europeiska länder förutom Sverige (vilket många dock fortfarande tror). I Frankrike dracks det 221 miljoner liter absint 1912. Förbudet kom 1915. Företaget Pernod Fils etablerade 1918 ett destilleri i Tarragona, Spanien och tillverkade där dels svagare absint, ofta helt utan malört, dels liknande drycker utan malörtstillsats för export till de länder som förbjudit absint. Den ”äkta” absinten somnade sakta in, för att småsnarka lite fram till vår tid uppe i de schweiziska alperna (dock illegalt) och i bland annat Spanien och Tjeckoslovakien, där det aldrig förekom något förbud.

Absint har, tack vare en spännande historia samt ryktena om dess speciella rus, blivit legendarisk.

Missbruk av absint kallas absintism.

Referenser

Noter

1. ^ [a b c d e f] Dag Tomas Lindmark (2007) Absinthe - Sanning och myt, Grenadine Bokförlag, Stockholm
2. ^ Nationalencyklopedin, på internet, 29 augusti 2008, uppslagsord: absint

Källor

• Dag Tomas Lindmark (2007) Absinthe - Sanning och myt, Grenadine Bokförlag, Stockholm

• Wilfred Niels Arnold (1989) Absinth, Scientific American, 112-117

Externa länkar

• Historia, fakta, recensioner och mycket mer - allt om Absinthe
• Le Musée virtuel de l'absinthe
• A Brief History of Absinthe
• Absinthe Online